-

De två första milen blev det inte bara fysisk träning, utan mental också. Både jag och Fredrik åkte förbi mer än 1000 personer påväg mot Mora. Att behöva vänta 10 minuter för att det är köbildning uppför en "knix" på ca 2 meter, det vara psykiskt jobbigt må jag säga, värre vart det utför... Men glad i hågen som man är drog jag på fetaste smajlet, njöt av det fina vädret och hittade luckor likt Northug som tog mig framåt. 

När det var 15 kilometer kvar kändes livet surt, eller snarare musklerna. 7 grader varmt resulterade i att spåren mot slutet var väldigt blaskiga där solen låg på. Det i sin tur ledde till att stakningen var det som tog mig framåt. Allt kändes som i slow motion, som att det inte gick lika fort längre. Kan hända att det var för att jag inte kom ikapp åkarna framför mig lika snabbt som när jag passerade de tusen och åter tusen blåbären jag gjort ditills. Lite lättare vart det när man fick kommentaren "kör du ovallat? du har ju sånt jäkla driv". Med lite mer blåbärssoppa och energidryck i blodet forserade jag de sista kilometrerna meter för meter och vilken känsla det var att komma in på upploppet och bara få känna att fan asså, jag klarade det, jag kan sluta nu.

Sjukt hur jämn jag var också. På minuten höll jag de förväntade tiderna mor min fick SMS om. Jämt och stabilt ;)

Värt att notera är att Fredrik åkte på exakt (!!) samma tid som han kompis åkte på förra året. Jämt ;)

Tack till mor min som varit min personliga massör och coach! Avslutar med en bild på oss två, den slitne och slagne med den glade. /Amanda "45:an" Holmgren